vad ska man säga. det enda man vet när man föds är att man ska dö. ändå känns det lika svårt när någon försvinner och lämnar en kvar. begravningar är det svåraste jag vet, att sitta där och bara se en försvunnen människa, någon som aldrig kommer tillbaka. då kommer den där klumpen i halsen som gör så att jag inte kan andas, och alla känslor vill ut samtidigt men något inom mig vill hålla dom kvar.
det är många som dör just nu, både fysiskt och psykiskt. och det känns svårt när man själv inser att man nästan är helt ensam ibland. visst finns det folk som vill umgås med en vid vissa tillfällen, men det är inte mig dom vill vara med, det är min närvaro. det känns så jävla piss.
jag har tillåtit mig att vara så svag och ledsen jag vill just nu, kanske inte dyka upp på dom saker jag egentligen borde eller att inte le dom dära tusen gångerna extra bara för att jag borde.
vissa finns alltid kvar, någon gång blir det min tur att försvinna jag med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar