could u have a better life?

jag och emma åkte och tränade med damerna, jätteroligt.
sov hos älskling och allt var bäst som vanligt.

på träningen kom en av tjejerna fram till mig, och sa att hon tyckte det var roligt att ha mig där, och att hon tyckte det gått jättebra för mig, då blev jag superduperkalasglad, och nu känner jag mig ännu mer peppad att fortsäta.

jag är så kär och jag är så lycklig.

love s.

oh yes babe, i'm back

rörde på fläsket med damlaget i dag. det kändes förvånande skönt att få röra på sig igen, springa sig slut så man tror man får hjärtattack, göra en helt oväntad dribbling som visar sig bli kanon, och bara få känna gemenskapen i att vara ett lag.
oh yes babe, i'm back.

hög puls, snabba steg

nu ska det bli ändring på saker och ting, jag ska ta mig i kragen och lyfta upp mig till en högre och mer anfådd nivå.
jag och min fina vän tina var ute på en joggingtur i hela sextio minuter, och när jag kom hem pinade jag mig med en halvtimmas styrketräning. sen slank en kladdkaka ner i magen som efterätt.
jag längtar till lovet, då ska det vara du och jag och mysiga sena kvällar fyllda med kärlek.
på en fin strand i danmark, precis som förra året.
vet inte vad jag har gjort för att ha fötjänat dig, och alla andra omkring mig.

jag är så lycklig, så jag blir tårögd.
jag är så lycklig så jag blir lycklig.

vi var våra.

skulle du ta min hand, om jag såg dig i himlen
skulle du hjälpa mig vara, om jag såg dig i himlen
jag kommer hitta min väg, genom natt och dag
för jag vet att jag inte kan stanna med dig i himlen

man ska inte säga saker man inte menar, man förstår inte vad för falska förhopningar och känslor man föder.
jag vill höra dig säga sanningen och våran vänskap i samma mening, för
mista en vän gör för ont för att inse, och du är för långt borta just nu, du är i din värld, inte våran.
vi ses igen när du kommer tillbaka.

dom dör fysiskt, andra psykiskt.

vad ska man säga. det enda man vet när man föds är att man ska dö. ändå känns det lika svårt när någon försvinner och lämnar en kvar. begravningar är det svåraste jag vet, att sitta där och bara se en försvunnen människa, någon som aldrig kommer tillbaka. då kommer den där klumpen i halsen som gör så att jag inte kan andas, och alla känslor vill ut samtidigt men något inom mig vill hålla dom kvar.
det är många som dör just nu, både fysiskt och psykiskt. och det känns svårt när man själv inser att man nästan är helt ensam ibland. visst finns det folk som vill umgås med en vid vissa tillfällen, men det är inte mig dom vill vara med, det är min närvaro. det känns så jävla piss.
jag har tillåtit mig att vara så svag och ledsen jag vill just nu, kanske inte dyka upp på dom saker jag egentligen borde eller att inte le dom dära tusen gångerna extra bara för att jag borde.
vissa finns alltid kvar, någon gång blir det min tur att försvinna jag med.