oj, ska jag kalla detta en blogg vet jag inte. skitkassa mig.
kände för att kasta in ett litet inlägg.
okey, jag ska vara ärlig, (vet inte vilka som läser detta) men allt känns upp och ner. all respekt har försvunnit från människorna runt om mig, och jag är trött på att ta åt mig för mycket och jag tänker för mycket. aj vad det gör ont.
vintern och saknaden kommer, det blir så grått ute nu, och mitt hjärta fryser lite.
saknar mina vänner i städerna, saknar mormor, jacob. känns som om det är nu man börjar fundera sådär mycket, allt känns så himla ensamt på vintern. jag har några som jag håller väldigt hårt grepp om, men ändå känns det ibland som om man är ensammast i världen, jag har blivit blyg också, osocial, och allmänt ingen. för vissa är jag ingen, klart jag kan bli någon, men det känns som om den vägen upp för den kullen är för lång just nu, iaf när vinter smyger sig på.
jag vill börja umgås, börja skapa minnen med de fina folk som jag egentligen vill vara med, men allt blir bara fel och det slutar med att jag blir osociala ingen igen.
jag skulle gärna vilja ändra på allt, vända tillbaka det som det ska vara igen, men jag vet inte hur, och det gör för ont att göra det ensam.
2 kommentarer:
Det gör ont. Saknad tanke, försvinnandet till det osociala. Allt känns på ett eller annat sätt. Låt de göra de. Inget värt att låsa det inne. Även om det blir lättare just för stunden. Jag hoppas att din vändning kommer snart <3
För övrigt vill jag säga att du borde fortsätta skriva. Du är muy duktig och ja, jag vet att vi inte är dom näraste vännerna, men jag finns här om du behöver någon gång :*
du är underbar Sara, kom ihåg det.
hoppas vi träffas mer för jag gillar dej tjejen och saknar dig.
du är inte ensam.
<3
Skicka en kommentar