fredag var det julmiddag och filmys, idag var jag i tanum och kollade när tobias spelade fotboll.
hela lovet har gått väldigt fort hittils, borde nog gå upp tidigare på mornarna.
imorgon ska jag äntligen få träffa jossan och freja, känns som en evighet sen sist.
det är så jobbigt att sakna nån, det finns liksom inget "bot" utom att träffa personen. men va gör man när man saknar en person som har gått bort? den smärtan går nog inte att beskriva i ord. mormor, farfar och jacob har försvunnit ifrån oss upp till himlen, och jag kommer ju aldrig få se dom igen, förutom när jag själv går bort.
jag brukar drömma fina drömmar om dom. dom är mina änglar. ibland känns drömmen så sann att det är som om jag just träffat dom, det känns fint. fast alla dör ju, man kan inte stanna upp och sörja hela livet ut, vad skulle det vara för liv? men det gör ont, och visst är man ledsen vissa dagar mer än andra. jag är inte rädd för döden. döden är en del av livet, att vi ska dö är ju faktiskt det enda vi vet när vi föds, ändå har vi så svårt för det varje gång.
jag minns mormors lukt, hennes krulliga stora hår, hennes skrynkliga händer, goda kakor. hur hon alltid kramades med kinderna och när hon satt och koncentrerade sig på alla korsorden i veckans Allers.
jag minns när jag låg i sängen på morgonen och tyckte att det tog väldigt lång tid innan mamma kom och väckte mig och emma. tills jag hörde den gråtfärdiga rösten viska de hemska orden, jag glömmer det aldrig.
kvällen innan hade jag och emma spelat klarinett och fiol för henne på hemmet.
på julen tänker man på alla man älskar
mormor, jacob och farfar u're my beloved angels.
det gör ont att sakna, men man får se på alla dom man älskar och blir älskad av, och uppskatta det man har.
sånna här dagar bryr jag mig inte om småproblem, de betyder liksom inget längre.
det är skönt att gråta ibland, alla tycker nog det innerst inne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar