sitter här och funderar,
ska jag börja med fotboll igen? kanske inte verkar vara en stor fråga, men för mig betyder det faktiskt rätt mycket. känns som att det kommer sluta på samma sätt som det alltid gör
jag trivs inte, känner mig inte uppskattad och så lägger jag ner allt.
men när jag väl sitter där vid sidan om planen och ser alla som springer och har kul
den där känslan, att känna att man är bra på något, att känna sig stolt, att träffa folk och
komma in i en grupp
det sprätter i benen och jag ler så fort tänker på det
men ändå så är det något som håller mig tillbaka. jag blir arg och besviken när jag inte klarar mitt mål. så blir jag sådär ledsen och tycker inte att jag förstjänar att vara med
jag tror det finns en rädsla långt där inne någonstans
men man måste möta motgångar för att uppnå framgång, det är som ett avstamp, ändå tar det emot
jag vill inte vara sämst, jag vill inte bli ensam, jag vill visa alla att jag kan och vill
jag tror jag är rädd för att misslyckas, annars hade jag inte suttithär och tvekat
kanske att jag börjar igen, skolan måste få den tid den behöver med.
äsch vågar jag blir jag stolt. vågar jag inte är jag ändå glad att jag tänkte över saken
den som lever får se antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar